Igår när Tuvali satt i sin stol (frukostdags) så tittade hon ner på sin mage, och gissa vad hon hittade?! Sin navel! Hon försökte peta in sina pekfingrar medan hon sade ett av de två ord hon upprepar, nämligen "där". Och hon hade fullkomligt rätt - där är naveln.
Hon är nu 9 månader. Väger lite över 8 kilo och är ca 66 (eller 69) cm lång. Hon har redan börjat härma ord som "titta" och "där". Igår lät det som om att hon sade "katt", och det är möjligt, för jag har pratat väldigt mycket om katter på det senaste.
Hon är bestämd. Oerhört bestämd. Hon skakar på huvudet, pekar med hela handen, vinkar till sin spegelbild (då tror gärna andra att hon vinkar till dom och de vinkar då glatt tillbaka:) och hon diggar lika bra till musik som ljudet av spårvagnshjulen mot rälsen.
Hon ogillar att sova och maten är hon inte så intresserad av, men om man lockar med en glass så går den ner fortare än kvickt.
En annan lustig sak som jag märkt när det kommer till Tuvis är att när folk träffar henne så ger de henne samma min som hon ger till dom, lite sur/grinig-aktig. Jag har aldrig sett människor titta argt på en bebis men det gör dom med henne. Jag minns att dagisfröknarna sade åt mig att inte se så sur ut hela tiden, jag tror att Tuvali har fått lite av mina drag. I och med att jag levt med dessa drag sedan jag föddes så kan jag lugnt påpeka att hon är inte sur, hon ser bara så ut. Tro det eller ej men hon är en glad bebis.
Vi har även bunkrat upp med skötbord, soffa, köksbord, stolar och vardagsrumsbord i stackars Joacims lägenhet. Snart är det dags. Längtar.
